Från soffan till halvmarathon – Göteborgsvarvet

Publicerad: 2013-11-09

Ok beslutet är taget att börja banta..

Kanske ska försöka mig på en aktivitet också?
Vill inte att det ska ta så lång tid. Vill inte heller att det ska vara långt till träningsplatsen. Det ska inte ta tid att byta om, duscha, fixa och trixa..

Vad är smidigast?
Springa kanske… men det är ju så tråkigt, jag blir så trött och det känns som om lungorna ska hoppa ur kroppen på mig. Hmmm, kanske ska ge det ett försök ändå. Jag kan ju börja lite lätt, först åker jag och shoppar lite nya träningskläder. Väl hemma var det dags att ge sig iväg, jag snörade på mig de nyinköpta löpskorna tog på tights och t-shirt. Känns lite roligare att ge sig iväg när man är lite snygg och ”poppig”. Nåja ganska rund, snygg och ”poppig”. Men ändå… Ok nu kör vi!

Jag bestämde med mig själv att jag springer så långt jag orkar och stannar vid minsta antydan till trötthet. Då går jag lite, sen springer några steg igen. Uppfann en egen löpstil som jag kallar ”progg”, promenadjogg. Den fungerade jättebra, springstunderna blev längre och längre. Till slut sprang jag 5 kilometer utan att stanna, sen blev det en mil.  
Asså, den känslan när man sprungit en mil för första gången är obeskrivlig. Kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att det någonsin skulle hända.

Jag har en arbetskamrat som alltid sprungit och tränat mycket. Jag frågade henne om hon inte får ångest när hon ska ge sig ut och springa? JAG får ångest av bara tanken. Hon sa att det är så skönt att springa och härlig känsla efteråt. Jag kunde inte förstå den känslan, skitkonstigt. Det enda jag känner är blodsmak i munnen, mjölksyra i benen och andnöd. Nuförtiden är det en känsla som jag välkomnar. Andnöden är borta, men lite blodsmak, mjölksyra och illamående är helt ok, ja till och med riktigt skönt.

Min arbetskamrat berättade om Göteborgsvarvet hon sprungit, det var så kul och härlig stämning. Jag kunde bara tänka på ångest och hur kul kan det egentligen vara och springa 2,1 mil. Inget jag har satt upp på min ”att göra” lista.
Men när hon anmälde sig igen till Göteborgsvarvet, så hade ju min ”progg” tid börjat. Jag frågade henne, för skojs skull, om hon trodde att jag skulle hinna träna upp mig under ett år och springa Göteborgsvarvet 2013. – Absolut, klart du hinner, sa hon.

Tanken började gro, jag pratade med min man och svägerska om det hela. – Ja vad kul, vi hänger på! Sa dom innan jag hann blinka. Samma kväll var vi anmälda och jag började fundera på vad som egentligen hände. Hoppsan här sitter lilla jag med en anmälningsbekräftelse till Göteborgsvarvet 2013. Jag orkar ju knappt springa 5 kilometer.

Oj oj oj, varför skulle jag berätta för min man och svägerska, hade inte de varit så snabba så hade jag nog aldrig anmält mig. Men men, jag gör väl ett försök. Kan ju alltid gå runt, eller få skjuts tillbaka till mål av någon funktionär. Åka till Göteborg är ju kul, bara en sån sak.

Jag tränade på och distanserna blev längre och längre. Nu sprang jag en mil utan problem, det hade gått mindre än ett år sen jag började springa.
Dagen kom då Göteborgsvarvet skulle gå av stapeln. Det var sån stämning och mycket folk att jag helt glömde bort att det var 2,1 mil jag skulle springa. Till slut stod jag i målfållan och väntade på startsignal, det var pirrigt och förväntansfullt att stå där..

PANG, där gick skottet. Jag och min svägerska, Anna, sprang sida vid sida. Vi småpratade lite om allt vi såg, första vätskekontrollen hoppade vi över. Benen skötte sig, de tuffade på framåt och det var riktigt trevligt att springa där och insupa atmosfären och allt som hände runt omkring. Det stod band och spelade med jämna mellanrum och publiken showade och tjoade. Vid Götaälvbron kom första uppförsbacken, jag gick där och började springa när det lutade neråt igen. Efter bron kom det än vätskekontroll, jag drack vatten och sportdryck. Sprang på, meter blev till kilometer som blev till mil. När jag sprang förbi 1,5 mil skylten blev jag så stolt. Har aldrig sprungit så långt i ett sträck förut, hi hi vad jag är bra.

Men vad är det som mullrar, oh no det är min mage.. Försökte ignorera den, men sen började den göra sig påmind med andra känslor också.. Ok här behövs en toalett, spanade in i restaurangerna jag sprang förbi. Sprang förbi ”Bajamajor” med långa köer. Vill ju inte stanna i onödan. Till slut kom ”värkarna” så tätt att jag var tvungen att stanna. Hittade en ”Bajamaja” med inte så vansinnigt lång kö. Dessutom stod det ett band och spelade mittemot. Här kan man ju förena nytta med nöje, ställde mig i kön och småtrampade/dansade/joggade/knep… Åhhh där var det min tur, befrielsen var obeskrivlig.(I efterhand har jag förstått att det var sportdrycken som satte igång magen på mig).

Ut ur ”Bajamajan” och tuffade vidare. Nu började tröttheten smyga sig på. Jag började med min ”proggstil”.  När jag kom upp på Avenyn och fick syn på 1,7 skylten blev jag lättrörd, herregud vad långt jag sprungit/”proggat”. Nästa skylt 1,8, då steg tårarna upp i ögonen, jag var så stolt. Sista biten innan mål kändes lång. Var ÄR målet egentligen, jag visste att det inte var så lång kvar…

Där fick jag syn på det. Jag försökte öka lite men benen hade inta alls lust med att öka, nåja jag sprang i alla fall in i mål. Vilken känsla, SÅ vansinnigt trött/stolt/glad/rörd, ja nu skulle Per Gessle stått där och sjungit
 – ”för här kommer alla känslorna på en och samma gång.”

slanka-kostradgivning-eva-hedskold-göteborgsvarvet

Ha det så gott vi hörs snart igen.
Kram Eva.

 

 

slanka-kostradgivning-eva-göteborgsvarvet

Slanka kostrådgivning

Slanka Kostrådgivning hjälper dig att gå ner i vikt på ett effektivt och enkelt sätt med våra beprövade viktminskningsprodukter från Slanka. Hör gärna av dig till mig så hjälper jag dig till ett smalare liv!

Läs mer

Nyheter

Kontakt

Ring mig gärna på:
073 - 761 53 75

eller skicka ett mail till:
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.